Det här är historien om Hanna, profeten Samuels mamma, en tragisk historia med ett fantastiskt slut!

 Klicka för att lyssna på en mp3-predikan.

 1 Sam 12 Elkana hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös. 3Varje år gick Elkana från sin hemstad upp till Shilo för att tillbe och offra till Herren Sebaot. Där var Elis båda söner Hofni och Pinechas präster i Herrens tjänst. 4När Elkana offrade gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar flera andelar av offerköttet, 5medan Hanna bara fick en enda. Men Hanna var den som han hade kärast, fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. 6Hennes rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam. 7Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta 8sade hennes man Elkana till henne: ”Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?”

9Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. 10I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande 11gav hon honom detta löfte: ”Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud.” 12Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. 13Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. 14”Hur länge skall du bära dig åt så där”, sade han, ”se till att bli av med ruset!” 15Men Hanna svarade: ”Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. 16Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala.” 17Då sade Eli: ”Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” 18Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut.